Berit

Nä, jag går inte ut idag. Anella öppnade dörren som vanligt på morgonen. Regnlukten välde in genom dörren. Omöljligt att ens prova att sätta ut en tass i.

När människan går till det där stället som hon säger att hon måste gå till för att det skall kunna finnas torsk till mig (hon kallar det jobb) så hade jag lägenheten helt för mig själv. Jag hoppade upp människan stora säng. Där har jag en egen snuttefilt. Nu skall här slöas hela dagen.

Berit

Idag kom människan hem sent igen. Har precis fått min middagstorsk.

Den fick stå länge på fönsterbrädan för att svalna.  

Det har varit full akiviet på gatan hela dagen och hos "Norskarna"  har dörren stått öppen  men  jag har inte sett varken skymten eller känt lukten av dom.

Två bilar stog parkerade utanför och en massa möbler bars ut. När Anella kom hem sa hon något som jag knappt vågar tro är sant.

- Berit, nu skall "Norskarna" flytta så nu behöver du aldrig mer vara rädd.

Fattar ni ? Norskarna skall FLYTTA!!!! Jippi, jippi, jippi! Hela gården är min, bara min.

Berit

Människan kom inte hem förrän halv sex. Jag hade suttit på trappen och väntat en stund. Jag skall ju ha min nykokta torsk senast klockan 5. Till slut tröttnade jag och gick in till mina snälla människogrannar. När människan till slut kom blev hon orolig att jag inte mötte henne som vanligt. Jag hörde hur hon gastade på gatan. BEEEERTIIIIT. Jag väntade allt lite innan jag gick ut. Det skall svida lite att glömma bort mig. När hon gastat en lång stung gick jag hem. Ojojoj som hon gullade med mig då. Nu har jag ätit torsk och okuperat soffan. Jag har märkt en del gånger att om man dröjer sig kvar ute för länge så får man bättre service när man kommer hem.

Berit

Anella, människan, har lämnat arbetsplatsen i detta skick. Var skall jag börja röja? Måste vila lite först.

Berit här

Nu tar jag över. Allt skall vi katter göra. Anella, människan jag lever med gitter inte ens uppdatera en blogg. Som ni ser så har jag ändrat utseendet så att bloggen mer passar min karaktär. Som den prinsessa jag är så gillar jag rosa och ludd.

Så här såg ju Anellas blogg ut.

Efter en riktigt lång vinter som gjort att jag varit hänvisad till livet inomhus går  nu marken att beträda igen, det vill säga  den är inte  vit längre. Sedan har det ju varit det där med "Norskarna". Jag har spanat några gånger efter dom men inte känt lukten så då har jag  kunnat gå den korta vägen in till grannmänniskorna.

Jag heter som sagt Berit och är nog så där 2 och ett halvt år nu. Jag bor alltså med människan Anella i en lång länga av lägenheter som ligger vid en ganska hyfsad kattskog. På vänster sida om mig bor "Norskarna" och till höger om min dörr bor dom snälla människogrannarna.

Jag kom hit i en bil när jag var ganska liten. Jag bodde då i ett hus på landet i ett garage tillsammans med min mamma och mina två syskon. En dag kom en av människorna som bodde i huset och hällde ut en säck torrfoder på golvet. Sedan tog dom min mamma och for iväg i en bil. Jag och mina syskon väntade och väntade men varken mamma eller människorna kom tillbaka.

Flera veckor gick. Vi var ledsna och maten började ruttna. Vi kurade ihop oss med varandra till tröst.

En dag kom en bil. Det var en av dom som bott i huset tidigare och två stycken till. Nu blir vi nog hämtade trodde vi när dom kom in till oss i garaget och började titta på bilen som också stog där inne. Han som bott i huset sa till dom andra

- Ni kan ta dom delar ni vill ha men jag hinner inte så ni får fixa det själva.

-OK sa dom andra, men vi får ta det imorgon när det är ljust. Dörrarna slog igen och bilen försvann i mörkret och vi var ensamma igen.

Nästa dag kom en annan bil och jag såg att det var dom två andra som varit med dagen innan. Dom gick in i garaget men hade lämnat bildörren öppen.

- Se, sa den ena. Kattungarna har dom inte tagit med sig när dom flyttade och maten dom hällt ut är ju ruttan. Dom smekte och pratade lite med oss men gick sedan bort till bilen och började skruva.

-Kom, sa jag till mina syskon. Dom skall hämta oss, kom vi går in i bilen.

-Nej, vi törs inte.

-Jo jag gör det sa jag och smög mig sakta in i bilen. Det luktade skumt och där låg en massa kläder och grejer som man kunde gömma sig under.

Mina syskon hade tagit mod till sig och var på väg mot bilen men när dom hörde att människaorna kom ut igen blev dom rädda och försvann kvickt. Jag blev också jätterädd och gömde mig långt mer mellan grejorna i bilen. Plötsligt startade bilen och vi åket iväg.

-Nu kanske jag kommer till min mamma.

Bilen åket i en evighet men plötslig stannade den.

-Har du min jacka, frågade den ena.

-Den lade jag i baksätet svarade den andra.

Plötsligt drogs jackan iväg som jag gömt mig under.

-Alex, här ligger en kattunge.

-Va? Vart har den kommit ifrån? Det är ju en av kattungarna från garaget, jag känner igen den.

Jag orkar inte köra tillbaka den ikväll. Vi får ta med den in ikväll så får vi se imorgon vad vi gör.

Jag blev inburen i lägenheten och här bor jag nu.

Då visste jag ju inte att min mamma inte fanns här. Att Anella bodde här med en två tonårsbarn, en hund och tre andra katter. Att det fanns "norskar och snälla människogrannar och mycket mer visste jag inte heller men det tänker jag  berätta om i denna blogg.

Lägger ut en bild på "Norskarna" så länge så att ni förstår.